Några av er kommer säkert att uppfatta det jag kommer att berätta som en saga, eller till och med en skröna, men för mig är det här alldeles sant, även om det rör sig i gränslandet mellan osannolikt och övernaturligt. Huvudpersonen, förutom mig, i den här berättelsen kan vi kalla Tove. Tove är väldigt speciell, eftersom hon var mitt första ”fynd”. Eller snarare var hon sitt eget fynd. Jag ska komma tillbaka till hur detta hänger ihop senare.

Såhär efteråt har jag förstått att jag under mitten av 1990-talet gick igenom en försenad femtioårs- eller livskris. När jag går igenom livskriser byter jag jobb. Den här krisen innebar bland annat att ett antal sinnen stärktes. Jag var inte medveten om det till att börja med, utan det var först senare som jag kom på att det kanske inte var helt normalt att man kan uppfatta det som jag uppfattade. Jag har alltid haft sanndrömmar och kunnat förutse olika händelser, men det kanske inte är så konstigt – man hamnar i en situation och har ett antal utgångar ur denna. Något måste inträffa. Och ibland gissade man rätt. Men jag kan definitivt höra personer som ”går före”, dvs. kommer hem ett antal minuter innan de verkligen gör det. Min äldste son Björn gick ofta före. Det här anses inte vara något ljug, eftersom hundar också kan höra personer som går före. Och när jag märker att en drömsekvens håller på att börja spelas upp repeterar jag snabbt för mig själv vad som kommer att hända, för att jag ska veta ett det inte är ett ”deja vue”. Det kan vara något helt alldagligt, men som på något sätt har en anknytning till något som varit viktigt för mig. Oftast är anknytningen tidsmässig, dvs. något viktigt har hänt eller kommer att hända i nära anslutning till det som drömslingan beskrivit.

Må vara hur som helst med det, en av de saker jag uppmärksammade långt senare var, att elever med särskilda ledaregenskaper (eller vad det kan ha varit) var huvudet högre än de andra, även om de egentligen inte alls var det. Tove var en sådan. När jag kom på den här egendomligheten, måste jag ibland gå och kontrollmäta mig mot henne utan att hon märkte det, för att se om jag inte misstagit mig. Och det hade jag ju, Tove var inte längre än jag.

En dag kom Tove till mig och frågade om jag kunde handleda ett examensarbete som hon planerade. Eftersom jag visste att Tove ”var lång”, så tänkte jag att det inte skulle vara några problem. Efter några dagar hade hon lierats sig med en klasskompis, Liisa. Shit! Liisa hade alla de egenskaper jag brukar var svag för: blå ögon, inte speciellt lång, genom sitt finska arv var hon ganska rund om kinderna, men framför allt saknade hon allt vad självförtroende hette. Men det gick bra trots allt.

Det var i den här vevan som jag också lade märke till, att om jag hade någon fundering kring deras exjobb, eller något annat, så behövde jag bara gå ut i korridoren, nedför trappan, eller ut på gatan så kom antingen Liisa och Tove eller bara Tove gåendes. Så telefon var något helt obehövligt. Och så där höll det på hela exjobbet. Jag vet inte vem av dem som hade den här förmågan till telepatisk kontakt. Jag misstänker att Liisa triggade Tove, eftersom det här försvann när exjobbet var slut. Jag har testat senare – var så säker!

På våra kurser på KTH, där jag arbetade vid den här tiden, brukade vi alltid ta hjälp av en elev från föregående årskurs. Jag hade funderat på att fråga Tove eftersom hon exjobbade inom ämnet och eftersom hon ”var lång” och när hon kom in på mitt rum återigen som på beställning tyckte jag att det var lika bra att fråga på en gång. Jag hann aldrig fråga, för Tove förekom mig och sade att ”jag hjälper gärna till på kursen i höst”. Det var det jag menade med att Tove var sitt eget fynd. Sådana här saker hände gång på gång – Tove var alltid sekunderna före mig. Vi tyckte väldigt lika, så det kanske inte var så konstigt. Flera av eleverna sade till oss att de aldrig träffat två personer som var så lika. Så det kanske inte låg något telepatiskt i det här att Tove alltid förekom mig, hon var bara aningen snabbare i tanken.

Det var i den här vevan, som jag började inse att jag kunde känna av auran hos personer av motsatt kön. ”Känna av” var just vad det handlade om, det var ju inget som syntes, eller kändes med andra sinnen. Den situationen var frustrerande för en naturvetare. Jag blev tvungen att använda olika liknelser för att beskriva auran. Synintryck, färg, lukt fick jag ta till för att kunna haka upp det hela på något som jag kunde relatera till. Min första flickvän t.ex. hade en varm, brun och kryddig aura, men det förstod jag först när jag under den här perioden träffade en person med samma aura.

Några typer var vanliga, medan andra var mycket ovanliga. På en av kurserna fanns en elev, Kersti, Hon var också ”lång” och hade en mycket speciell aura. Den var ett kraftfält. Kom man innanför aurans räckvidd tystnade larmet runt omkring. Allt blev lugnt och stilla. Därför var det inte alltför sällan när jag kände mig stressad, att jag gjorde mig en förevändning för att gå ned till den grupp som hon jobbade i. Och passade på att ställa mig inom hennes kraftfält och, så att säga, jorda mig. Utom henne är det bara en person som haft den här auran Karin. Det märkliga i detta – förutom att det är en ovanlig auratyp – är att både Karin och Kersti är födda i Tornedalen.

Tove hade en helt klar och genomskinlig aura. Det var nästan så att det glimmade i aurans kanter, ungefär som när ljus bryts i kristall. Glimmet var inte vitt, utan mer gult/brungult. Det här är en inte alltför ovanlig aura. Det speciella var den inre illuminationen. Liisa vågade jag inte kolla – då skulle jag ha trillat dit.

En annan sak jag lärde mig nu var, att auran också återspeglar hur personen mådde. Bland dem som jag träffade ofta gick det därför att säga ganska exakt hur de mådde utan att fråga dem. Om någon mådde dåligt försvann auran – det blev helt tomt. Det kändes jättemärkligt, ungefär som om jag skulle kunnat gå rätt igenom personen. En tjej som doktorerade för mig, mådde inte alltid så bra. När vi träffades på morgonen brukade jag därför fråga hur hon mådde. ”Jättebra” kunde hon säga. Jag svarade ”Nej, det gör du inte alls”. Och hon var tvungen att medge att det faktiskt var så. Tyvärr tappade jag förmågan att uppleva auror efter något år på Lantbruksuniversitetet.

Tove hade andra gåvor också. Det fanns starka krafter, som jag inte vet om hon var medveten om själv. Eftersom Tove var mörkhårig och ofta klädde sig i mörka kläder, kallade jag den här kraften, i brist på annat, för ”den svarta”. Det är viktigt att inte sätta likhetstecken med denna kraft och svarta, destruktiva krafter. Det här var något helt annat, ett kraftfält av en annan typ och riktad åt ett helt annat håll än Kerstis. Kanske hon skulle ha blivit klassad som häxa under medeltiden, eftersom hon var utrustad med vad som skulle tolkats som övernaturliga gåvor. Men jag blev aldrig riktigt klok på vilka gåvorna egentligen var.

Vid ett tillfälle fick jag mitt horoskop ställt. Det fanns inget tvivel på, att jag valt fel yrke här i livet. Jag är själv född i ett lufttecken, Tvillingarna, och alla planeter var ihopklumpade inom ett eller ett par andra lufttecken. Jag borde varit konstnär, författare eller något sådant, liksom många av mina kusiner och andra släktingar. Definitivt inte naturvetare.

Lite senare tillfälle fick jag i present en Kinesisk almanacka, där Kinesernas astrologi upptog en stor del. De har, precis som den Persiska , tolv tecken. Men de grundas inte på solens gång genom zodiaken, utan på planeten Jupiters. Det får som följd, att tecknen inte byts en gång per månad, utan en gång per år, eftersom Jupiter går ett varv runt solen på tolv år. Konstaterade snabbt, att jag var född i Drakens år – draken betraktas som det förnämsta av tecknen, men det var naturligtvis en tillfällighet. Lika mycket tillfällighet som att världsmiljödagen inrättades på min födelsedag.

Almanackan hade en lång utläggning om vilka människor som passade med vem. Drakmänniskor var tydligen lite knepiga, de gick bäst ihop med personer födda i Råttans år. Eller, möjligen, hundens år. De kinesiska åren byter dessutom inte vid vårt årsskifte utan normalt någon gång i andra halvan av januari. Förutom de här årstecknen, arbetar den kinesiska astrologin med element som ”eld”, ”vatten”, osv. Man har fem element och varje element gäller i två år innan det byts mot nästa element. Jag var född inom elementet ”metall”. Knepigt det också tydligen. Gick inte ihop med annat än elementet ”vatten”. ”Eld” och ”Trä” kan man ju förstå att det inte kan funka, men varför skulle bara metall och vatten funka???

Må vara hur som helst med det. Jag skulle alltså passa bäst ihop med kvinnor födda i elementet ”vatten” och i Råttans eller Hundens år. Äh larvigt, tänkte jag och skrev ned födelsedata på tjejer som betytt något för mig genom åren (jag hade inte behövt ha sällskap med dem eller så, det kunde ha betytt något av andra anledningar). Nu kände jag inte till allas födelsedata, men tillräckligt många för att få något att räkna på. OM det skulle vara en slump vilket element kvinnorna hörde till, så skulle sannolikheten för att de skulle vara ”vatten”-människor vara 20%. Beräkningen gav resultatet 75%.

Eftersom det är ett långt tidsintervall mellan år då min ”förstahandskombination” av egenskaper kom upp (alltså kombinationen vatten och råtta), och det hade inträffat fem år före min födsel, var det ganska osannolikt att man skulle känna någon närmare, som hade de prefererade egenskaperna, eftersom det ligger ungefär 35-36 år mellan gångerna den ”rätta” kombinationen inträffar. Jag tittar i alla fall på det år den rätta kombinationen kommer upp. Och vem föddes då? Tove förstås. Egentligen skulle man jämföra våra Persiska horskop och se om det finns några motsvarande hundar begravda där.

À propos hundar – ”vatten och hund” då, det var ju horoskopets andra alternativ? Ni har nog förstått det redan: Sambo Sonia är en vattenhund. Hennes totemdjur är dessutom utter så nära vattenhund man kan komma?

Allt det här är naturligtvis bara tillfälligheter och inbillning. Men jag har varken lagt till eller dragit ifrån någonting och jag har inga fingrar korsade bakom ryggen heller. Och förresten… i verkligheten heter ju Tove, Liisa och Kersti något helt annat.

Brottby, fjärde advent 19/12 2004