av Hans-Georg Wallentinus

Björkby - Kyrkviken är numera naturreservat, men avsattes ursprungligen som s.k. naturvårdsområde för att säkra tillgängligheten till ett tätortsnära rekreationsområde. Till alla skyddade områden ska det finnas en skötselplan. Jag fick uppdraget av Vallentuna kommun att skriva skötselplanen, men i det arbetet fanns det många som ville ha synpunkter åt ena eller andra hållet tillgodosedda. Kommunen ville ha fria händer att utnyttja olika delar för olika fritidsaktiviteter (camping, kanotuthyrning, bad, etc.), kyrkan ville ha utrymme för ny begravningsplats, några naturvänner ville ha fri utveckling, botanister ville gynna backsipporna, osv. Mitt emellan dessa synpunkter gällde det alltså att få till en skötselplan som uppfyllde så många önskemål som möjligt samtidigt som föreslagen skulle vara ekologiskt acceptabla.

Inom området fanns åker, betesmark, granskog, strand, samt bebyggda områden (bad, kvarn. samt fastigheten Kullen). I Kyrkviken och nedanför Kragsta bölade rördrommar och i snårskogen hördes näktergalar (t.ex. vid kyrkan). Min målsättning var att skötselplanen skulle syfta mot att bibehålla det landskap som fanns under 1960/-70-talen, då hagmarkerna fortfarande var betade. Nu har det i många andra reservat visat sig, att ingen brytt sig om, eller haft råd att följa skötselplanen. Därför skrev jag i skötselanvisningarna vad som i första hand skulle göras och vad som i andra hand skulle göras. Förstahandsvalet var oftast bete, medan andrahandsalternativet var slåtter och röjning.

Men redan de första åren av 1970-talet upphörde betet kring Kullen men betydligt senare på den enbevuxna hagen vid kvarnen. En följd av detta blev, att markerna söder (och norr) om Kullen växte igen och flertalet av de bevarandeintressanta arterna försvann. Bland dessa fanns sandmaskros, en inhemsk art, i Uppland bunden till betade torra backar. Enarna ökade också snabbt i antal och trädskiktet av tall blev tätare. Rönn och asp slöt också vegetationstäcket. På de fortfarande öppna ytorna tog högvuxna gräs över.

Under en tioårsperiod har en del av markerna kring Kullen slagits med lie i början augusti, för att i någon mån hålla markerna öppna söder och norr om Kullen. De sandiga ryggarna vid Kullen och kvarnen har varit rika lokaler för backsippa. När betet av området kring Kullen upphörde, började backsippan minska i antal på grund av konkurrensen med högvuxna gräs. Vid kvarnen betade hästar och där fanns backsippa kvar i större antal, även om hästbete inte är det optimala för backsippa, beroende på större trampslitage än från nöt eller får. Den årliga slåttern har medfört att backsippan kommit tillbaka starkt, speciellt norr om Kullen. Våren 2001 var det bästa backsippeår jag upplevt under de ca 30 år jag har besökt området. Även söder om Kullen har antalet backsippor ökat, i mindre grad men lite tidigare än vad sipporna gjorde i det norra området.

Från skötselplanesynpunkt har strandområdet varit lite besvärligt, eftersom de träd som växte där kring 1970 (mest björk), sannolikt är den första generation träd, som någonsin växt där. Att det förhåller sig så, är naturligtvis en konsekvens av att sjöytan sänktes med 1,5-2 meter under 1800-talets senare del. Min tanke var, att stranden inte skulle tillåtas växa igen helt, utan att det fortfarande skulle finnas sjöutsikt. Någon gång i början av 1970-talet hade vassen i Kyrkviken sprutats med växtgift och var nästan borta; det fanns bara mindre ruggar kvar. Något sådant är naturligtvis inte att tänka på i ett reservat, utan björkskogen borde huggas ned och gruppställas. Här var en punkt vi inte kom överens om riktigt, utan det blev mer träd kvar längs stranden än jag velat. En annan punkt där jag inte fick igenom mina önskemål var lövdungen nedanför kvarnen. Jag tyckte att den inte var historiskt riktig, eftersom man knappast döljer en kvarn bakom höga träd, utan placerar den öppet, fritt för vind från så många håll som möjligt.

Ett problem är att det är svårt att beta ett område, samtidigt som många besökare - ofta med hundar - vandrar genom området. Förutom att hundar och får eller kor inte alltid går så bra ihop, kommer det att vara svårt för äldre att ta sig över inhägnaderna. Grindar är inte att tänka på, eftersom det alltid kommer vara människor som glömmer stänga efter sig. På några ställen är det fullt möjligt att beta och så görs ju också redan idag, nämligen nere vid vattnet, men också vi kvarnen skulle det utan alltför stora insatser gå att återfå betet. Problemet är kanske snarare att det är svårt att få tag på betesdjur. Bete söder om Kullen ligger högt på min önskelista, men då måste man tänka sig en inhägnad som gör det möjligt att ha stigen öppen. Dessutom måste träd- och buskskiktet glesas ut, inte minst enar och tallar har brett ut sig de senaste 30 åren.

Ett helt annat problem är, att några besökare inte har den historiska förståelsen för hur området såg ut då det hävdades på traditionellt sätt, utan har en föreställning att naturen bara har ett värde om den får sköta sig själv. Det leder ofelbart till en förskogning av naturreservatets tidigare betade delar. En negativ konsekvens av detta är, att personer som arbetat med att vårda området utsatts för besökandes ilska. Min uppfattning är, att dessa områden betats så länge människor bott i området och haft tamdjur. Att reservatet ser ut som det gör, har alltså sina rötter i en sedan minst 1000 år pågående markanvändning, som slåttermark eller bete, inte i att området fått "sköta sig självt". Att låta dessa marker växa igen, skulle enligt mitt sätt att se det innebära att ett betydande kulturminne skulle omintetgöras. Vi måste därför kräva, att området ska få en sådan skötsel, att det inte ytterligare förändras. Försurning och övergödning från luften kan vi inte göra så mycket åt, men den tidigare karaktären av öppen beteshage kan vi i alla fall bevara, även om det i sämsta fall blir genom manuella insatser och inte genom bete.

Samtliga foto: Ó Hans-Georg Wallentinus, mars 2002

Artikeln är publicerad i Vallentuna förr och nu, Nr 1 Maj 2002. Vallentuna hembygdsförening, Vallentuna ISSN 1403-0500. Adress till hembygdsföreningen: c/o Svante Berg, Bällstavägen 57C, 186 50  VALLENTUNA